Tidigare hälsningar

   


 
 

 

<< Tillbaka till aktuell hälsning

 

 

 

Tidigare hälsningar: 2015

Stockholm den 6 juni 2016

Nationaldagen

Svenska folk du borde tacka Gud för landet han dig gav,

detta land, som såg oss födas, där en gång vi får vår grav.

Där föräldrarhemmet trygga givit oss en barndom skön,

där en älskad mor oss lärde bedja trosfrisk barnabön.

Svenska folk, du borde tacka, tacka Gud av all din själ,

för det land som han dig givit, att han vårdat det så väl.

Bed att han det ville hägna med sin nåd från strand till strand.

Tacka så din Gud för gåvan, för ett älskat fosterland!

Text och musik: Lewi Pethrus, 1952

Önskar er alla en fin Nationaldag!

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 22 maj 2016

Sommarfint                                   

    Försommarens underbaraste dag är för mej "Pelargon-dagen”, då jag får åka ut till växthusen för att hämta mina 100 pelargoner. Möttes av glada tillrop:
 

  - BirGitta kommer, nu e’ sommaren här! Vet inte hur många år på rad som jag varit där men det är nog minst tjugo. Att få gå in i den goa värmen, känna doften och plocka det jag vill ha, är så härligt. I år blev det lite nya färger. Jag tycker det blev bra.  

                                      

       

    I fågelholken på husväggen är det verkligen stressigt. Talgoxparet flyger med full fart in och ut. De gröna små larverna dom har i näbben är visst goda.

                             

 

    Att Prins finns runt verkar inte störa.

                                                                                  

    Denna tid på året är obeskrivlig. Så mättad av dofter och skönhet. Humlorna är ovanligt stora i år. Äppelblommen likaså.

                                             

    Allt är så vackert, men också en tid av vemod. Det går för fort. Man vill stanna tiden.  

    Tänk att det finns dom som tror att allt detta vackra kommit till av en slump!
Nej, jag säger: ”O store Gud som skapat allt det sköna”…. 

Kram 

BirGitta

 

Stockholm den 8 maj 2016

Försommar

   Mina ord blir så små och fattiga när jag ska försöka beskriva allt det vackra vi upplever i naturen just nu. Jag lånar sommarpsalmen:

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

   Jag är så tacksam för Kristihimmelsfärdsdagens möte i Åker. Härliga, givmilda människor och en kyrka med underbar akustik. Jag har så många minnen från tidigare besök och inspelningar här. Kändes som tiden stått still.

   Idag är det Mors dag i Indien. Så många av våra “barn” har hört av sig. Jag satte in en liten tackvideo på Facebook. Det blev bara för många att svara. 

   Just nu sitter jag och väntar på att talgoxen ska visa sej i holken på husväggen. Jag kan höra att det städas. Hela holken skakar.

   O vad livet dock är skönt!  

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 17 april 2016

Vår

    Nu är våren här, så skönt! Lite mer värme och gärna lite mindre vind, då är jag nöjd.
Jag tycker att Blåsippan gläder mig mest.

    Också de små gula solarna, Tussilagos, är oemotståndliga.

    I torsdags sjöng vi i Motala pingstkyrka. Vacker kyrka och ett härligt folk. Resan dit blev en upplevelse. Strax utanför Motala var ekhagarna, på båda sidor om vägen, helt vita. Det såg nästan ut som snö. Men, det var millioner med Vitsippor. Så underbart vackert! Det gick inte att stanna och fotografera så bilden är från i min trädgård.

    Jag är så tacksam att jag inte är i Indien just nu. Jag har kontakt varje dag med Sussela barnhem. Igår skrev vår föreståndare Sudarschan att dom hade 46,5 grader. Hur orkar dom?

    Jag frågade hur de klarar dagen i sådan hetta. - Jo, det är bara att vara inne på dagen och ute under träden mot kvällen, svarade Sud.

    Då föredrar jag den lite kyliga våren och att få njuta av backar fulla med blå Scilla.

    Vilket fantastiskt land vi bor i. Jag förstår inte hur det finns folk som tror att allt kommit till av en slump. Jag tycker jag ser Gud bakom allt jag ser.

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 3 april 2016

Sjukhuset

    På vägen tillbaka från New Life Center stannade vi till för att besöka vårt ögon-sjukhus. Jag skriver "vårt" på grund av att MMP är ensamma utländska bidragsgivare.

    Swante ville se det nya plåttaket som MMP varit med att finansiera. De kraftiga regnperioderna i Indien skapar varje år stora problem för platta tak. Här ha rverkliga förändringar gjorts. Ett hölje av plåt täcker nu hela byggnaden.

    Till vår glädje har sjukhuset fått en ny kirurg. En läkare som pastor Carl är så tacksam för. De har en fin kontakt. Tillsammans med den duktiga teknikern bildar de ett mycket bra team

Vår tekniker, jag och den nya kirurgen

   Årligen utförs mellan 1000 och 1500 starroperationer. Varje år tar vi med oss massor av glasögon från Sverige. Goda vänner har under åren samlat hundratals glasögon till sjukhuset. Vår duktiga tekniker mäter styrkan och fixar till dem. Nu kommer de till stor användning.

    Alla operationer och glasögon är gratis. Skönt att det finns ett sjukhus där de verkligt fattiga kan få hjälp.

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 20 mars 2016

Nya filtar                                              

    Det var fredag eftermiddag den 18 februari. Vi besökte våra leprasjuka vänner på New Life Center. Den extrema värmen gjorde att vi körde ända fram till ingången av matsalen. Där väntade våra vänner med blomkransar och blomblad.  

                          

    Våra goa vänner från Eksjö, Gretagänget, hade tidigare sänt oss pengar att köpa gåvor för. Det blev nya filtar. Visst kändes lite konstigt att ge filtar i denna enorma värme. Förklaringen är att nätterna är kalla och att de önskat sig dessa.

      

    Vi hade fått med ett par affischer av Gretagänget.

    

    I Indien är det jätte billigt att trycka stora banderoller på plast. En fin sådan av Gretagänget satte vi upp över ingången till matsalen.

  

    Jag slutar aldrig förvåna mig över den tacksamhet och glädje som dessa så svårt drabbade människor utstrålar.  Dom är våra allra bästa vänner i Indien.

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 13 mars 2016

Tänkvärt

    Det var fredag eftermiddag. Vi träffade våra 26 FCA-barn i den lilla byn Bhathavelli utanför Amalapuram. Värmen var nästan olidlig. Skönt att palmerna gav oss härlig skugga.

    Plötslig kom en gammal dam vandrande. Hon gick dubbelvikt stödd av en stav. Trots det lyste hennes ansikte som en sol. Hennes tänder var inte de vackraste men hon var charmig.

   Hon satte sej ner på en plaststol och jag kunde se att hon njöt av barnens underhållning.

    Jag frågar alltid vad barnen har för drömmar och vad de vill bli. I den här byn ville dom flesta pojkar bli poliser och flickorna lärare.

    Innan vi lämnade pratade jag en stund med den gamla kvinnan. Blev så förvånad då hon talade så fin engelska. Jag berättade att jag var 76 år och frågade om hennes ålder. Hon var inte säker men trodde mellan 75-80.

  - Jag är så tacksam, sa hon. Jag hann tänka, vad har du att vara tacksam för?

 - Jo, sa hon, jag har så bra syn. Det gör att jag fortfarande kan läsa min bibel   varje dag.

Tänkvärt!

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 6 mars 2016

Suseela igen

    Som vanligt möttes vi av blåsorkester och blomsterregn. Lyckan hos barnen var så stark att den nästan gick att ta på. Inte bara barnen var på plats, bygatans folk var också där. Det var eftermiddag och vi njöt av att kunna sitta ute och se barnen underhålla med dans och sång.

    En tennisspelare, hemma på Stora Essingen, gav mig tennisbollar att ta med till barnen.

    Vilken succé!

    Strax innan jul skrev vår föreståndare Sudharshan och berättade att dom inte hade vatten i huset. Det var så längesedan dom fått regn så alla brunnar hade sinat. Dom fick gå lång väg för att hämta i stora dunkar. Jag sände en Julgåva till familjen. Tänkte att det säkert var något extra dom behövde till julen. Men, Sud, som vi kallar honom, lät bygga en vattenledning för pengarna. Den blev till hjälp för hela området. Nu har barnhemmet vatten och byborna får komma och hämta så mycket de behöver.

    Vilken känsla för Sud och Marie och alla barnen på Suseela barnhem. Tänk att de nu får vara med och hjälpa. Jag är glad för deras skull!.

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 28 februari 2016

Miriyalaguda

    Fredagen den 5 februari startade vi tidigt från Hyderabad. Redan vid 11-tiden var vi framme vid Miriyalaguda. Vårt första barnhem är nu en grön oas. Barnen stod som vanligt uppradade och vi överöstes med blomblad.

    Föreståndarinnans vakthund kom springande för att möta oss. Han agerade som om det var dagen innan vi var där senast.

    Allt följde de vanliga rutinerna. Mat, underhållning, presenter, Coca-Cola , tårtbitar och gemenskap. Jag hittade en skön ensam stund i den härliga "böne-parken" som föreståndare John planterade några år innan han avled. Nu är palmerna höga och en underbar stillhet vilar över parken. Jag kände mig "ett" med den gröna bänken.

    Jag vet inte hur många barn vi haft förmånen att hjälpa under de 25 år vi drivit Miriyalaguda? Men, jag vet att många nu är lärare, sjuksköterskor, rörmokare, kemister, banktjänstemän, forskare.... Dessutom har vi massor med "barnbarn".
Viktigast är att hjälplösa barn fått en möjlighet att lyckas nå sin dröm i livet.

    Innan vi lämnade Miriyalaguda fick Swante veta att ett av rummen i barnhemmet hade haft besök av en stor kobraorm. Myggnäten var trasigl. Barnen blev också bitna av myggen varje natt. Föreståndarinnan Sarajoni var så tacksam när hon nu fick pengar så hon kunde beställa nya starkare nät.

    Många stora och små problem kom fram. En av flickorna ville så bli gift. Hon är ett hittebarn, inga anhöriga. Haft besök av intresserade. Men hon anses vara för kort och för tjock. Dessutom fattas pengar att betala brudgummen.

    Vad gör man? Denna vackra 19-åring! Hon är tyvärr inte ensam. Många flickor, lämnade till barnhem, nu med bra utbildning och bra lön måste hjälpa släkten först innan de får tänka på sej själva o.s.v. Indisk kultur sitter i "rötterna".

    Det var så hett i Miriyalaguda. Vi var tacksamma att få dra vidare i bil med AC .

 

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 21 februari 2016

Husinvigning

    Så var äntligen dagen inne som både jag och Divya väntat på. Ett år tillbaka bodde hon med farfar i en fallfärdig hydda. Allt de ägde hade dom i en liten trälåda. Nu flyttar de in i ett litet vackert hus.

    Divya hade skrivit välkommen i många färger i gruset fram till trappan. Allt såg så prydligt ut. Huset består av två rum och ett litet kök.

    Själv såg Divya ut som en riktig prinsessa. Pastorn i byn och hans fru, hade gjort ett jättejobb för att hjälpa dem. Vi klippte band och överöstes av blomblad. Det lyste i byfolkets ögon. Alla var så lyckliga för Divya och farfars skull.

    På väggen i verandan satt bilden som jag låtit förstora. Jag fick kortet av Eva, Divyas fadder. Hon har ju betalat för hela huset med inredning.

Eva hade också sänt med presenter till sin Divya.

    På kvällen skrev jag till Eva och sände bilder från invignigen. Hennes svar rörde mig; Tänk att jag får vara med om detta, det är ju som en saga.

Kram

BirGitta

 

                                    Söndagen den 14 februari 2016 

Härliga grabbar                                  

    Efter barnvälsignelsen av Kiran och Shibas lilla baby Birgitta Liza gick resan vidare in mot Kurnool. Ciola, en av våra faddrar hade sänt med en gåva till sitt tidigare fadder-barn Suresh som nu är gift och har en liten dotter. Suresh arbetar som rörmokare.  

    Snart såg vi honom vid vägkanten. Med sig hade han kamraten Sunell, också ett av våra tidigare "barn". Han är nu lärare på en av skolorna i Kurnool, som vi byggde många år tillbaka. Dom lyste som två solar. Helt yra av glädje.

         

    Sunell skrev snabbt ett brev som han bad mig förmedla till sin tidigare fadder. Två härliga grabbar som lyckats väl i livet.           

    Tyvärr har det inte gått lika bra för alla. Raju, som vi skrivit om så många gånger är en sådan. Hans ben bär honom inte. Vi har ju ordnat med specialbyggda cyklar och mopeder. Han har fått en jättefin datautbildning. Hans dröm var en egen dator och telefon. Allt fick han.           

   Vi har inte hört från honom på lång tid men vi fick fatt på hans adress. Den var nära Kurnool så vi sökte upp honom. Långt ut på landet i en liten by fann vi honom. Han bor hos mormor i en hydda. Rent och fint. Men det var inte så han tänkt.

 

    Han visade datorn och telefonen. Han har misslyckats att få ett jobb. Således flyttat hem till mormor. Att vara krympling i Indien är svårt, trots bra utbildning.  

    Det var beklämmande att se men Raju verkade glad och nöjd i alla fall.           

    Efter en rik dag körde vi trötta tillbaka till Hyderabad.

kram

BirGitta

 

Hyderabad den 7 februari 2016

Barnvälsignelse                                         

 

    För exakt ett år sedan den 6 februari 2015, var vi i BijanapalliKirans och Shibas bröllop. De är båda uppvuxna på Bijanapalli barnhem. Nu har det unga paret flyttat till Kurnool. Kiran som är apotekare har fått arbete vid ett sjukhus i staden. Igår på ettåriga bröllopsdagen ville dom ha barnvälsignelse i sitt hem för sin lilla fem månader gamla baby. För Indier är det en mycket stor dag. Vi var så klart inbjudna. Röda mattan var utlagd och en stor banderoll berättade om vårt besök.                                              

                                                             

Indien är Indien!

    Lilla babyn har fått namnen Birgitta Liza, efter mig. Hon kallas Liza.  
Hela släkten var på plats. Gamla farmor och farfar hade gjort en lång och tung resa i hettan. Pastorn med fru och tre söner var där, plus många flera. En fotograf var bokad. Alla hade naturligtvis dessutom var sin mobilkamera.                               

Den jättegoa babyn Liza tyckte att bönestunden var tråkig. Hon grät mest hela tiden. Men allt gick bra. Vi hade långt i förväg tackat nej till mat. Men alla andra besökare bjöds på stor middag.

    Vi var glada att kunna skynda vidare till nästa uppdrag. Mer om detta i nästa hälsning.
Kram.

BirGitta

 

Stockholm den 31 januari 2016

Till India igen

    Nu är väskorna packade. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Första Indien besöket var för 28 år sedan. Det har blivit som mest 2 ggr per år sedan dess. 

Så många fantastiska minnen! 

    Väskorna är fyllda med gåvor från faddrar. Underbart!           

     Jag ser så fram mot att få inviga Divyas nya hus (se tidigare veckorapporter).

Ska också vara med på barnvälsignelse för lilla Birgitta-Liza. Få träffa alla barnen, studenterna och möta de fem nya lärarna och mycke' mer.

         

    Känner mig inte så stark som jag vill vara. Oförskämt frisk enligt min doktor men

    Är tacksam för alla som bär oss i bön. Skönt vi får ta, "Blott en dag"...

PS. Dessa två vänner mötte jag under dagens hundpromenad. DS

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 17 januari 2016

Divyas nya hem

    Visst minns ni Divya? Jag har berättat om henne här två ggr förra året, 15 mars och 13 september.

    Vi hade just besökt hennes by, Pollapalem, i februari. Divya 15 år gammal bodde med sin sjuka morfar i en fallfärdig hydda. Allt dom ägde fanns i en liten trälåda.
Jag berättade om Divaya på face book och frågade om någon ville bli hennes fadder. Några minuter senare hade jag svar från Eva i Uppsala. Fadderfrågan var löst.

Jag var så glad.

    Eva tyckte inte att Divya och morfar kunde bo som dom gjorde. Hon satte in 40000 kr på MMP för att bekosta bygget av ett nytt hus. Underbart!

    Nu är husbygget klart. Det fattas dock mycket inredning. Jag bad pastor Carl om uppgifter och kostnader, fick en lista på nödvändiga saker som sängar, kläder el och gas. Kostnaden kom till 8000 kr. Jag skrev till Eva.

 - "Har du möjlighet att hjälpa oss lite till"?

    Svaret kom direkt. Jag sätter in 8000 kr omgående på MMP's konto.

Jag tror pastor Carl blev lika glad som jag. Han skrev: "Jag åker direkt ut till byn Pollapalem och berättar för Divya, jag tror att hon kommer att gråta av glädje."

   Vi reser till Indien i början av februari. Bland mycket annat skall vi då inviga Divyas nya hem.

   Jag känner en så obeskrivlig glädje!!

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 3 januari 2016

Gott Nytt År!

    Tiden rullar på. Vi är redan ett par dagar in på år 2016. Jag önskar er alla ett Gott Nytt År.

Swante och jag har fullt upp med att planera vår resa till Indien. Allt är så annorlunda mot första resorna 20-25 år tillbaka. Det har blivit så mycke' enklare. Den enda nackdelen är att vi blivit äldre. Men vad då?

    Vad kunde vi gjort utan Er faddrar och gåvogivare? Inga ord kan uttrycka vad jag känner. Jag är såå tacksam. Tänk att vi har vänner som stöttat oss i hela 25 år. Nya har kommit till och några har lämnat.

    Jag ser så fram emot resan. Få träffa alla fina vänner igen. Besöka byarna. Inviga hus. Träffa våra leprasjuka vänner och naturligtvis alla barnen. Vi reser i början av februari.

På vårt första barnhem Miryalaguda har man numera ungdomskonferens varje nyår med ca 2000 deltagande

    Är tacksam om ni innesluter oss i era böner. Det har blivit enklare att resa men världen är så orolig. Skönt att veta att både ni och vi vilar i Guds händer.

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 20 december 2015

Greta-Gänget

   Fick en affisch och en tidningsartikel härom dagen som lyste upp det gråa vintermörkret.
De kom från Gretagänget i Eksjö.

   Jag har tidigare skrivit om de 20 damerna som ingår i gruppen. De samlas en gång i veckan och stickar och så här före jul ordnas en utställning och försäljning av hantverken.
Intäkterna går till Make Mission Possibles arbete för barn och leprasjuka.

   Två av damerna, Andrea och Reidun, var med oss på en gruppresa till Indien 2011 och blev berörda. Nu sänder Gretagänget flera tusen kronor om året till vårt arbete.

   Fantastiskt!
Det är gott att ha trogna vänner.

Kram

BirGitta

 

Lördagen den 12 december 2015

 

Advent på Suseela Barnhem i Indien

    Nog har hösten varit blåsig och regnig, men grön. Det är inte bara i Sverige som klimatet har ändrats. Våra vänner i Indien har drabbats utav stora översvämningar med flera döda och tusental som förlorat sina hem.

    Fick i veckan bilder från Sussela. Stjärnan skulle varit uppe till första advent, men regnet och stormen gjorde det omöjligt.

    Nu är stjärnan på plats men många av de levande ljusen i barnens händer
släcktes av vinden.

    Det känns väldigt fint att våra barn firar jul utifrån bibelns budskap.
Deras julklapp blir nya kläder.

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 29 november 2015

I Advent

 

Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud.
var glad, var glad
och hylla din konung och Gud

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 22 november 2015

 

Skriv-torka

    Ibland är det svårt att veta vad att skriva om. Allt går sin gilla gång. Barnen på Suseela har en efter en haft en jobbig influensa. Föreståndarparet Sudarshan och Marie har säkert haft en kämpig tid. Jag beundrar dem.

    I Amalapuram har Julförberedelserna redan kommit igång. Det är sång, dans och teater som övas in. Ljus och ljudeffekter skall vara perfekta. Här finns ingen stress. Allt får ta sin tid till dess det fungerar. Jag är imponerad av vad dom kan få till med enkla medel. Att dom sedan sjunger Jul-sångerna resten av året är helt naturligt. Swante och jag beräknar att vara i Indien i februari. Då får vi nog också se Julens program.

    I Miriyalaguda förbereds den årliga ungdomskonferensen. Då samlas man från alla barnhem till en stor gemensam vecka. Jättefint initiativ av föreståndarinna Sarajoni.

    I februari i år var vi ju på Kiran och Shobas bröllop. Nu är dom så ivriga att få visa upp sin lilla dotter Birgitta Shoba. Varje gång den lilla babyn mått dåligt har jag fått meddelande med önskan om förbön. Allt har gått bra.

    Jag undrar verkligen hur många "barn-barn" vi har i Indien. Skönt att inte alla skriver och ber om hjälp vid varje mag-knip. Men visst är det "festligt".

    Ja som du ser, inga direkta nyheter. Men som mamma sa: Inga nyheter är goda nyheter.

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 8 november 2015

Märklig ängel

    Det är lätt att göra misstag när man är trött efter tio timmars flygresa. Att sedan sätta sig i bilen för att köra ytterligare i fem timmar gjorde inte saken bättre. Inte konstigt att jag blev snurrig. Frukosten på McDonald's, efter vägen, kommer jag aldrig att glömma. Maten var inget speciellt men smakade som den brukar. Gott!

   På vägen ut höll jag upp dörren för en tandlös gammal herre i slitna kläder. Vi fick en så fin ögonkontakt och jag förundrades av hans vackra språk. Nåväl, resan fortsatte söderut. Efter ca tio minuter på motorvägen sökte jag min handväska. Till min fasa var den borta.

I väskan hade jag alla mina värdesaker. Pengar, Vsakort, Pass, Plånbok, iPhone plus mycke, mycke annat.

    Vände så snart jag kunde. Körde snabbt tillbaka till den lilla byn och till McDonald's.

Gissa att hjärtat satt i halsgropen!!

   Jag öppnade dörren och möttes av den gamle tandlöse mannen. Det hade säkert gått 20 minuter och han hade hela tiden passat på min väska.

    Alla änglar har inte vita kläder och vingar. Vem som helst hade kunnt ta mina väska och försvunnit. Självklart fick den gamle mannen en bra slant som tack. Tänk att det finns så ärliga människor. Det tog en bra stund innan hjärtat hittade sin normala rytm.

Kram

BirGitta

 

                                                                              

                                                                                    Söndagen den 25 oktober 2015 

Märta-Lisa
      

    O så glad jag blev. En god vän ringde. Det väckte många fina minnen. Jag minns bl.a. hur jag beundrade den stora vackra affären, Jönssons Kläder, i Sandviken. Den ägdes av Märta-Lisa och hennes man Rune. Dom tillhörde Baptistkyrkan där jag bodde med mamma och pappa. Pappa var ju vaktmästare där.

Vänskapen har följt oss genom åren.                                                    

    Märta-Lisa har under ca 20 år haft flera fadderbarn hos MMP. Först hjälpte hon Jyothi på barnhemmet Bijinapalli, till dess hon blev gift.

         

    Sedan FCA - grabben Karem Raju i Amalapuram. Ursäkta den dåliga bildkvaliteten.

                                                                                                                                  
     Några månader tillbaka fick Karem tjänst som Polis och klarar sej själv.    
- "Det känns tomt, sa Märta-Lisa i telefonen, nu vill jag gärna få ett nytt barn".

    Så glad jag blev. Ja sände henne direkt Amrutha också från Amalapuram.


                                                
     Så länge jag lever vill jag vara med och hjälpa sa en glad Märta-Lisa

    Vilka vänner vi har !!!

Kanske är du en av dem vars barn slutade eller flyttade i våras?
Jag har nu några barn som behöver en fadder. Ring mig så ordnar vi det.  

Kram

BirGitta  

 

                                             

Söndagen den 18 oktober 2015

Shetla Lilly
                                                                                                       

    Jag slutar aldrig att förundra mig över våra fantastiska faddrar. Jag nämner bara ett exempel här och är säker på att du håller med.                               

    Lilly föddes 14 maj 1999. Pappan var lågavlönad vakt vid en institution. Mamman var hemma med den lilla flickan.                                                   

    När Lilly var 2 1/2 år gammal fick familjen hjälp. Lilly fick börja i lekskola. Hon fick en fadder genom MMP.

                                                                

    Nu är Lilly 16 år. En ung vacker student. Hon går andra året i gymnasiet. Just nu undersöker vi vad hon vill med sin framtid. Hennes fadder Elisabeth Wäneskog vill nämligen fortsätta hjälpa henne att nå sina mål trots maken Olof's bortgång. I stället för blommor vid begravningen, har hittills över 10.000 kronor skänkts till Lilly's fortsatta studier                                 

                                                               

    Lilly har fått hjälp från paret Wäneskog i 14 år. Jag är så tacksam. MMP har sett vilket problem det kan vara för fattiga indiska flickor. Flera blir aldrig gifta. Inga pengar finns för hemgift till mannens familj o.s.v.  Vi är så lyckliga för Lillys oerhört generösa fadder.

    Jag lyser frid över Olof's minne.

Kram 

BirGitta

 

                                             

Söndagen den 11 oktober 2015

Lilly

      Kiran och Shabas baby, som jag skrev om i förra veckan, fick namnet Birgitta Shobha. Jättego flicka.

Bilden är inte den bästa

 
                                                                                                       

    Jag slutar aldrig att förundra mig över våra fantastiska faddrar. Jag nämner bara ett exempel här och är säker på att du håller med.                               

    Lilly föddes 14 maj 1999. Pappan var lågavlönad vakt vid en institution. Mamman var hemma med den lilla flickan.                                                   

    När Lilly var 2 1/2 år gammal fick familjen hjälp. Lilly fick börja i lekskola. Hon fick en fadder genom MMP.

                                                                

    Nu är Lilly 16 år. En ung vacker student. Hon går andra året i gymnasiet. Just nu undersöker vi vad hon vill med sin framtid. Hennes fadder vill nämligen fortsätta hjälpa henne att nå sina mål.                                    

                                                               

    Lilly har fått hjälp från samma fadder i 14 år. Jag är så tacksam. MMP har sett vilket problem det kan vara för fattiga indiska flickor. Flera blir aldrig gifta. Inga pengar finns för hemgift till mannens familj o.s.v.  Vi är så lyckliga för Lillys oerhört generösa fadder.

    Det är gott att ha så underbara vänner.

Kram 

BirGitta

 

                                                                                     Stockholm den 4 oktober 2015 

Kiran & Shaba                                                    

    Jag fick ett email i tisdags från en överlycklig Kiran. Shaba hade nyss fött deras första barn. En liten flicka. Allt hade gått bra. Nu ville han att jag skulle bestämma barnets namn.             
    Vi var ju på deras bröllop den 6 februari i år, i en liten by inte långt från Bijinapalli.
Det blev en oförglömlig upplevelse.

    Kiran, som nu är apotekare, har vuxit upp på vårt barnhem i Bijinapalli. Många av våra numera vuxna barn, var med på festen tillsammans med sina fruar och barn. Det var olidligt hett. En dieseldriven generator dånade strax bakom estraden.

Hela gårdsplanen var dekorerad som en underbart vacker kyrksal

    Det dråpligaste var nog när paret, efter otroligt lång inledning, äntligen skulle vigas.

En gammal pastor ville dock först få säga några ord. Men, han blev så ivrig så han tog över hela ceremonien. När han var klar hade han vigt Kiran och Shaba. Lite snopet för barnhemsföreståndaren Sudarshan. Han hade förberett denna vigselakt sedan augusti 2014.

                                                              

    När vigseln var över fann vi det för bäst att komma därifrån så fort som möjligt. Brudparet nästan glömdes bort. Bröllopsgästerna ville ha kort tillsammans med oss.

Antar att vi var de första utlänningar som besökt den lilla byn.             

Nu blir det intressant att få veta barnets namn.

Kram

BirGitta

Stockholm den 20 september 2015

Ratnam Sabavathi
                                        

   Jag mötte Ratnam första gången på Miriyalaguda barnhem. Då var han 13 år.

Nu är han 35.  


                                       

     Jag minns honom som grabben som tillbringade all sin fritid hos barnhemmets doktor Ram Babo. Han var oerhört intresserad av medicin. Ratnam fick t.o.m ge mig en stelkrampsspruta. Jag hade nämligen gjort mig ordentligt illa på en rostig spik då jag stängde toalettdörren. Jag gnällde högt då jag fick sprutan, till barnens jubel.                               
    Varje gång vi besökt Miriyalaguda har Ratnam sett till att det varit dekorerat och välkomnande. Han har stått för kostnaderna. Efter det att föreståndaren John dog 2006, har han varit föreståndarinnans "högra hand".                 

    En stor grupp av våra sponsorer var med på Ratnams bröllop 2002 som hölls på Miriyalaguda barnhem.       

    Idag har Ratnam tre barn. Två egna, Swante 11 år och Birgitta 7 år, samt ett litet hittebarn Rut 2 år. Hustrun heter Kavitha. Familjen bor i Hyderabad.        

                     

    Men Ratnam har burit på en dröm. Han vill så gärna driva ett eget barnhem. Han har ett välavlönat arbete och hans dröm börjar ta form.   

                                 Rejoice Childrenshome med 10 barn.                

                                                                     

    Vi har lovat att besöka hemmet i februari 2016.  MMP har inget ekonomiskt åtagande i Ratnams arbete, men det känns fantastiskt. Önskar honom all lycka och välgång. Han kommer att klara det.

    Ratnam är en kämpe!

Kram

BirGitta

 

                                  Stockholm 13 september 2015       

 

Divya

    Vårt besök i Amalapuram i Indien i år blev mycket speciellt. Vi hann med att se flera underbart vackra byar. I hyddorna bodde många av våra FCA-barn. Inte bara barnen mötte oss utan även den övriga bybefolkningen.

                                      

   När vi den 16 februari skulle lämna den sista byn, Pollapalem, kom Prasad, pastor Carls högra hand, springande. Han sa:
  - Snälla BirGitta försök hitta en fadder åt Divya!!

   Han berättade att Divya 15 år gammal bodde med sin gamla sjuka morfar i en fallfärdig hydda. Allt dom ägde rymdes i en liten väska. Divya som är mycket begåvad hade fått en cykel av sin lärare så hon skulle kunna gå i skolan. Läraren såg hennes potential. Jag tog en bild på Divya och morfar.  

                                                        

    Jag satte genast in denna bild på Facebook. Berättade vad jag visste och frågade om det fanns någon som ville bli fadder till Divya. Det dröjde inte många minuter så fick jag svar. En ung kvinna i Upsala (Eva) bad att få ta hand om Divya . Efter ett tag kontaktade Eva mig. Hon ville göra mera.  

   Resultatet blev att hon har betalt för ett nytt hus till Divya och morfar. I juli satte hon in pengarna till MMP.                                                       

   Förra veckan kom bilder på Divya och morfar framför det snart färdiga huset.
Vilken glädje det var att sända över bilderna till en överlycklig Eva.
                                                          
                                                                

   Det är fantastiskt att ha sådana vänner. Men det är också fantastiskt att arbeta med folk som pastor Carl i Amalapuram. På mindre än två månader från ett ja från oss är huset nästan färdigt.

   I februari 2016 har vi lovat att inviga huset.

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 6 september 2015

Brev

   Så har vi sänt ut MMP's brev till alla faddrar och gåvogivare. Ni kommer att få det i brevlådan nu i veckan. lägger in det här på sidan som två foton och hoppas du kan läsa dem Det är smått men går att förstora.

Lycka till
Kram

BirGitta

 

 

 

Stockholm den 30 augusti 2015

   Jag fick några bilder härom dagen från skolstarten i Amalapuram Indien. Under en förmiddagsgudstjänst fick barnen sina nya skolböcker och skoluniformer. Fin början på den nya terminen.

   På Suseela barnhem med sina 25 barn har man fortsatt traditionen med att alla får del av tårta och extra god mat när någon fyller år.

   Årets (sommarbrev) är snart på väg. Bild på ditt fadderbarn och inbetalningskort för ett helt år samt detsamma för sommar och julgåva kommer.

Nu önskar jag dig en fin vecka. Tänk att vi fick sommar i år också!

   Få växter kan tävla med syrenbuddlejan i att vara en fjärilsmagnet. Därför kallas den också för fjärilsbuske. Jag planterade i förra veckan tre sådana buskar. Ser till min glädje att vackra fjärilar trivs gott. Fantastiskt!

Kram

BirGitta

 

   Stockholm den 24 augusti 2015.                  

    Så kom sommaren till slut. Trista regniga veckor har bytts mot strålande dagar.

Man ska aldrig ge upp!

                           

    Många väntar nu på sommarbrevet. Det kommer. Ge inte upp!

    Vi gör en förändring från och med i år. Känner att det blir för tufft med både sommar och jul-brev. Dessutom dyrt. Nu sänder vi ett brev i september med hälsning från ditt fadderbarn och inbetalningskort för hela året samt för sommar och julgåva. Det är ju bara Mariana och Bengt Hägglund ( Swantes syster och svåger ) samt Swante och jag som sköter detta arbete. Jag tror du förstår att vi efter mer än 20 år måste dra ner lite på takten.

    Egentligen behövs inte de förtryckta inb. korten. Om du skulle få slut på dem är det ju bara att betala in på PlusGiro 110 44 74-0. Skriv bara ditt namn och fadderbarnets nr.                                 

    Nu kommer jag att skriva en hälsning varje söndag igen. Gläder mig till att få berätta om arbetet. Tusen Tack att du är med och hjälper oss hjälpa.      

Kram

BirGitta

 

Måndagen den 22 juni 2015

Midsommar och sommaruppehåll

    Jag hoppas ni alla har haft en skön midsommar. Det är som det är och brukar vara under denna tid av sommaren, regnskurar, sol och mer regn.

Vi kan inte styra över vädret hur mycket vi än skulle önska. Jag är ändå glad att vi inte har haft det som i södra Indien med temperaturer uppemot 50 grader.

    Nu har det blivit lite svalare även där och monsunregnen driver in över landet.

    Jag tänker ta ett uppehåll med skrivandet över sommaren och lämnar er med några härliga sommarbilder.

 

 

    Vi hörs igen i augusti.
Stor kram!

BirGitta

 

Måndagen den 22 juni 2015

Midsommar och sommaruppehåll

    Jag hoppas ni alla har haft en skön midsommar. Det är som det är och brukar vara under denna tid av sommaren, regnskurar, sol och mer regn.

Vi kan inte styra över vädret hur mycket vi än skulle önska. Jag är ändå glad att vi inte har haft det som i södra Indien med temperaturer uppemot 50 grader.

    Nu har det blivit lite svalare även där och monsunregnen driver in över landet.

    Jag tänker ta ett uppehåll med skrivandet över sommaren och lämnar er med några härliga sommarbilder.

 

 

    Vi hörs igen i augusti.
Stor kram!

BirGitta

 

Söndagen den 14 juni 2014

Härlig vecka

    Så glad att kunna berätta att den fruktansvärda värmeböljan över Indien bedarrat. Nu ligger temperaturen "bara" runt 30 c.                                                                 

    På seneftermiddagen i tisdags satt jag på vår ute plats och njöt. Den envisa blåsten hade lagt sej och molnen hade skingrats. Herrskapet Talgoxe var i full fart att mata sina ungar. Plötsligt tittar en liten ut genom gluggen, piper till och flyger iväg. Strax var nästa unge i gluggen och försvann. Sex små liv som vuxit i den mörka fågelholken var nu ute i Guds sköna natur. Vem hade lärt dem att flyga? Jag blev så överraskad att jag bara fick med den sista ungen på bild. Vilken upplevelse! Men nu är det sååå tyst. Hoppas att det snart blir en andra kull.


                                                              

    Veckan som gått kan man inte kalla för sommar. Men så kom lördagen med det underbaraste väder man kan önska sig.  Prins Karl Filip och prinsessan Sofia kunde inte valt en vackrare dag. Och vilket bröllop! Vigselakten i Slottskyrkan kommer att förbli oförglömlig.  


Bilder från svt


    Att brudparet valde en gospelsång som utgångsmusik kommer säkert att kopieras av många. Det var så underbart att se hur hela publiken i kyrkan klappade takten och sjöng med. Nej, detta som hände går inte att beskriva. Det var magiskt.

                            

    Så är det söndag och dagen efter. Tillbaka till 13 grader och regn.
    Ett befäl sa när han kommentera lördagens väder:
  - Nå'n där uppe måste gilla dom.                      

Ja, det vet vi att han gör.                                 

Störst av allt är kärleken.

Kram

BirGitta

 

Söndagen den 31 maj 2015

Värmebölja

    Varje morgon har jag kontakt med föreståndaren Sudashan vid Suseela barnhem. Flera veckor tillbaka kom de första rapporterna från honom om den hemska värmeböljan som drabbat Indien och då främst delstaten Andra Pradesh.

    Det är i Andra Pradesh vi i MMP har vårt hjälparbete. Sudashan skrev förfärad att 50 personer dött på en dag. Men det var bara början. Antal döda beräknas nu vara uppemot 2000. Gamla människor och små barn klarar sig sämst. Temperaturen ligger runt 40-50 grader. Veckan som kommer ser oförändrad ut.

Fruktansvärt!

Bilderna är frå TT

    Kallt, regnigt och blåsigt! Så ser det ut runtom i Sverige. Nu vet vi var värmen finns.

    Alla har vi hört på nyheterna om hettan i Indien. Idag skrev SudashanSuseela följande:

  - God morgon kära mamma. Vi är ok alla barnen och min familj. Sedan tre dagar tillbaka har vi ingen ström. Vi kan inte använda fläktar. Reningsfiltret för dricksvatten är ur bruk. Det är mörkt och värmen är outhärdlig. Idag är det 46-47 grader varmt. Tack för era förböner!

  Jag har också känt oro för våra leprasjuka vänner på New Life Center.
Swante talade igår med pastor Carl i Amalapuram. Han fick då veta att alla mår bra. Det känns skönt!                                   

  Många studenter har hört av sig på facebook. De har svåra förkylningar med mycket hög feber. - Snälla bed för oss, skriver de.         

   Vi kunde gärna ta hit en del av värmen. Det är trist med runt 10 grader och blåst mest varje dag. Men det är ju så oändligt vackert.

Rhododendron

   Vi lever i en underlig värld. Lite svårt att njuta när vi vet hur våra vänner kämpar i värmen. Jag ska bli så glad när jag kan skriva att Indiens värmebölja är över och att Sverige fått sommarvärme.

Kram

BirGitta

 

Pingstdagen den 24 maj 2015

Gud i naturen 2015                                            

    Sååå jag har väntat och plötsligt är den här. Den första sommardagen. Sol, 18 grader och ingen vind. Naturen är nu obeskrivligt vacker. Att få ta in en stor bukett syrener är en så skön känsla. Men det gäller att njuta för nu går det fort.         

                                                               

    Herr och fru Talgoxe i holken på husväggen har bråda dagar. Holken är full av pipande ungar. Jag la faktiskt min mobil mot holken och spelade in deras rop på mat. Dom verkar aldrig bli mätta och maten ser ganska oaptitlig ut. Den rör på sig!                     

                                                                

    Jag är så tacksam för vårt underbara Sverige. Vilken natur! Vilken växling!
Förstår inte att det finns dom som tror att allt detta kommit till av en slump.

Själv ser jag Gud bakom allt jag ser......

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 17 maj 2015

Dra i trådar

    Träffade av en händelse här om dagen Mark Levengood. Han berättade att han skulle vara konferencier till Orfei drängar under några konserter i Vasatrakten Finland.

Det väckte minnen.

    Som liten bodde jag ju på Gerbyvägen 45 i Vasa. Vid den här tiden på året sålde jag syrener och majblommor på torget i Vasa. Försäljningen gick strålande för "Prostis Lisa" som jag kallades. Mitt namn var som barn Lisa Birgitta Prost.              

Vackra syrener

    Häggen i blom

    Man brukar ju säga att skomakaren tar semester mellan Hägg och Syren. I år får han nog ingen ledighet alls, eftersom båda blommar samtidigt.

    Jag ringde min bror Daniel Prost som bor i Vasa och frågade om han skulle gå på konserten i Trefaldighetskyrkan. Han har själv tidigare tjänstgjort som präst just där.

    Om sommaren bor han med frun Ragni på min barndoms ö. Man tar sig bara till och från ön med båt och det var kallt och regnigt konsertkvällen, så min bror och Ragni stannade hemma och såg på ishockey i stället.
               
     När jag var liten bodde vi alltid på denna ö om somrarna. Där odlade mamma den vackra blomman Kejsarkrona.

                                                                                               

    Du som har Facebook har kanske sett hur jag sökt namnet på blomman. Det var min svägerska Ragni som gav mig svaret.
                                  
     Igår var det underbart väder här i Stockholm. Jag använde en gammal bucklig kopparbunke som bricka till elva kaffet.                                         

   

    Den brukade min moster Lydia använda för att utfodra hönsen. Fattar inte hur det kommer sig att jag fått den och jag skriver om allt detta.

    Jag får nog dra i lite mera trådar.

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 10 maj 2015

Sköna minnen                                 

    Onsdagen den 11 februari besökte vi den sagolikt vackra byn Bhatnavelli. Den ligger i utkanten av Amalapuram. Där har MMP 34 FCA-barn. FCA betyder Family Care Amalapuram. Hela familjen får hjälp genom detta program.

    Bygatan var täckt med färgglada stråmattor. Alla byns innevånare var samlade. Barnen satt på mattorna och de vuxna på stapelbara plaststolar. Inte bara våra 34 barn var där, utan alla byns barn och alla fick del av tårta, choklad och dricka. Vilken fest!

 

         

   Jag är inte förvånad att jag har ca 8000 bilder i min dator. Vart man ser finns det vackra vyer, ansikten......          

   I Indien är det i dag Mors dag. Min mobil har plingat hela dagen. Barnen kallar mig ju för mamma. De har nu sommarlov. Skönt för det är så hett. Temperaturen håller sej runt 35-45 grader. Pust! Det skulle jag inte klara.

   Indiska skolsystemet har ju tre terminer. I mitten av Juni är sommarlovet slut. Jag förstår att Indiska barn verkligen behöver sina lov. Massor med hemläxor varje dag.
Ofta lång skolväg. Jag beundrar dem. Att få gå i skola är heller ingen självklarhet.   

   Jag är så tacksam att MMP kunnat ge så många den möjligheten.

   Tack för hjälpen!

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 30 april 2015

Första maj

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och bäckens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

 

 

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 19 april 2015

Våren tog en paus                                            

     Vad har hänt? Man kan tro man bor i England. Fyra årstider om dagen.

Regn snöbyar och hagel. Om solen råkar skina en stund så gäller det att finna en hörna där inte den kalla vinden kommer åt. Jag välsignar min vinterpäls. Då jag jobbar i trädgården har jag dubbla täckjackor och ser ut som en Michelin gubbe.

Jag tycker att det är slitsamt.        
  

   Men naturen verkar inte att bry sej om vädret. Det blommar var jag går. Man börjar ana trädens skira grönska.

    I Kungsträdgården här i Stockholm har de vackra körsbärsträden börjat blomma. Snart syns knappt himlen för alla blommor. Folk vallfärdar för att uppleva denna skönhet.

    Snart blommar björk, hägg, syren.... Visst är det magiskt. Det är som om de står på tur för att visa sin skönhet.                                        
 

    Jag tror nog att vinterpälsen snart åker in i garderoben. Men, den ska få en extra lång kram den dagen. Den har hjälpt mig genom många ruggiga dagar. Nu ska vi tro på en lång skön sommar. Det tycker jag vi är värda!

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 12 april 2015

Sanjay                                                     

    Sanjay är 10 år gammal. Han bor hos sin sjuka och nästan blinda mormor. Han har inga syskon. Föräldrarna lämnade honom när han var liten. De bara försvann. Jag hade läst hans berättelse och bad att få träffa Sanjay i hans hem nu i februari. Hans fadder i Oslo hade sänt med en fotboll och några andra saker.

     Esther som är rektor i skolan där Sanjay går, följde med på besöket. Hon berättade att grabben har det tufft. En lång tid försvann han och levde sitt liv på gatorna i Amalapuram. Nu är han tillbaka och allt ser ljusare ut.

                     

   Det var en  tillbakadragen, blyg grabb vi träffade. Han log men kroppsspråket sa något annat. Fotbollen blev dock mycket uppskattad. När mormor gråtande berättade om deras situation drog han sig bort. Det var sorg i ögonen.


                            
    Det gjorde mig så ont om grabben. Vi ska göra allt för att hjälpa honom. Skönt att han nu går i skolan. Tryggt att veta att Esther finns där och att han har en härlig mormor och en fin fadder.               

    Tänk att en tioåring behövt gå igenom så mycket. Jag vill att du som fadder skall förstå vilken ovärderlig uppgift du har. Alla har det inte så tufft som Sanjay, men många har det. Att få gå i skola, få mat varje dag o.s.v räddar många barn.

Du behövs och gör skillnad!

Kram

BirGitta

 

Påskdagen 5 april 2015

Han lever, Han lever! Jesus lever idag!                          

    Att städa kan ha sina fördelar. Hittade i mina lådor ett kort som väckte minnen. Det var Europa konferens för pingströrelsen, i Norge, sommaren1975. Swante och jag var inbjudna att sjunga. Där var också Mr. Brewster, dåvarande ledare för pingströrelsen Elim i Storbritannien.  Mr. Brewster inbjöd oss att medverka i Royal Albert Hall London påsken 1976. De hade som tradition att hyra denna stora konsertsal under påsken.

- Jag är glad om ni kan lära er två sånger på engelska, sa han, resten kan ni sjunga på svenska.                

    Den vintern jobbade vi hårt med engelska sånger. Jag tror vi kunde minst 15 när vi reste över till England våren -76.                 

    Besöket blev en oförglömlig upplevelse. Denna fantastiska konsertsal Royal Albert Hall var fylld med sjungande britter. Att höra deras sång går bara inte att beskriva

.   Mäktiga påskpsalmer!

    Att dom sedan gav oss stående ovationer för våra insatser var fantastiskt.                                  
    Det blev inte enda gången i Royal Albert Hall. Vi fick glädjen att medverka där ett par påskar till och Storbritannien kom att bli vårt  andra hemland under många år. Vi har nbesökt de flesta platser i England, Skottland, N. Ireland och Wales.  

    Och vi som trodde att Mr. Brewster skämtade då han där i Norge inbjöd oss.                                   
    Påsken 1976, glömmer jag aldrig och besöket, för 39 år sedan, öppnade för oss många dörrar till resten världen.

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 29 mars 2015

Kasi Rao

    En oförglömlig dag blev besöket hemma hos Kasi Rao i den lilla fiskarbyn. Jag har skrivit många gånger om denne fantastiske unga man. Svårt polioskadad, förflyttar han sig på alla fyra. Han kom den många timmar långa bussresan till Amalapuram för några år sedan för att få en bra utbildning. Han tog senare lärarexamen. Nu undervisar han i en byskola nära hemmet. Men han ger sej inte med det. Han studerar vidare och beräknar avlägga sin master-examen i maj i år.

    En som verkligen peppat Kasi är hans fadder Gunnar Aronsson. Själv polioskadad kände Gunnar speciellt för att hjälpa Kasi. Att han var ingenjör imponerade så på grabben. Kunde Gunnar trots sitt handikapp, sa Kasi, då ska jag också klara min utbildning.

    Kasi har haft en dröm att få köpa en trehjulig skoter. I höstas kunde han förverkliga drömmen. Han fick bra hjälp av Gunnar, men han ville så klart ha den allra finaste och det blev då också den dyraste. Banken gav honom ett lån. Gissa om det var en stolt Kasi vi mötte. Jag var mycke' imponerad av skotern. Jättefin!

Kasis mor och far

    Vi följde Kasi ner till havet. Här har han sin morgonbön, varje dag, medan solen går upp.

Här landas fisken

Damerna väntar på fångsten

Här lämnar vi stranden

    Kasi innesluter MMP i sin bön. Lånet som han tog, för att få den rätta skotern, vet jag att hans underbare fadder kommer att att betala. Han har lovat att hjälpa till.

    Jag är så tacksam att få stå bredvid och se hur bitarna i Kasis pussel faller på plats. Så klart tog det lite extra i hjärtat när det stod BirGitta & Swante frampå  skotern.

    Jag var ordentligt trött, när vi efter fyra timmars bilresa var tillbaka i Amalapuram. Fattar inte hur Kasi, många gånger, orkat åka den långa vägen fram och tillbaka med indiska bussar.

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 22 mars 2015

Rangapuram

    I september 2014 berättade jag om vårt besök i den lilla flickan Komalas by. Det var en så underbar upplevelse. För fem år sedan genomgick ju Komala stora operationer i benen. Hon var då gravt hjulbent. Nu är hennes ben raka och fina. Där och då bestämde vi att i fortsättningen besöka så många byar som möjligt, där vi har FCA-barn.                                                

    Torsdagen den 12 februari anlände vi till byn Rangapuram utanför Amalapuram.

När vi steg ur bilen kom Komala springande och kastade sej i min famn.

    Hon bor i grannbyn, men skolan är gemensam för byarna.  I Rangapuram bjöds vi, som brukligt, på kokosvatten. En vig grabb klättrade upp i en palm och högg ner några kokosnötter. Ett hål hackades i nötens topp och så ner med ett sugrör. Jag tycker att det är gott, men Swante tackar gärna nej.  

    Här var det massor av höns. Dom låg lite överallt. Swante stack ner handen i en hög spånkorg. En kacklande höna flög rasande upp till allas förtjusning.

   Vi gick en tur genom den vackra byn. Tittade in till skolan där den strålande Komala går.

Här finns också en riktigt vacker bykyrka.

Mellan vägen och kyrkan går en smal träspång över en strid bäck. Lite otäckt. Inga höga klackar här inte.

                                     

Vi delade ut gåvor till barnen som också fick tårta och dricka.

Pastor Carl är väldigt fin med barnen. Här pratar han med en av pojkarna i byn

    När vi skulle lämna denna vackra plats kom en gammal man i trasiga kläder vinglande på sin cykel. Jag log mitt varmaste leende mot mannen. Han stannade och frågade, på perfekt engelska, varifrån vi kom. Gissa om jag blev snopen. Han berättade att han hade varit polischef i staden. Därav hans fina engelska. Men nu var han nästan blind. Han talade så vackert och log så varmt.

Ordspråket; Döm inte hunden efter pälsen, kom till mig.  

Ännu en händelserik dag var slut. Det kommer mera, nästa vecka.

Kram

BirGitta

 

Stockholm den 15 mars 2015

Bybesök i Rollapalem

    Vi brukar alltid ha en stor fest för alla FCA barn i Amalapuram. I år gjorde vi lite annorlunda. Vi åkte i stället ut till byarna där barnen bor. Vilka upplevelser. Inte bara "våra" barn mötte oss. Byarnas befolkning samlades. Vilken färgprakt och vilken glädje. Så fridfullt! Inga bilar här inte. Jag ska försöka, i några veckor framöver, berätta om dessa besök.

                             

   I byn Rollapalem har vi 18 FCA-barn. Det var fest med sång och dans samt Coce, tårta och choklad.  

 

   Alldeles innan vi skulle lämna byn kom en morfar med sitt föräldralösa barnbarn, femtonåriga Divya. Hon bodde hos honom.
  - "Snälla hjälp Divya så hon kan få en bra utbildning", vädjade han.

    Divya visade sig vara mycket begåvad. Hennes lärare hade t.o.m köpt henne en cykel så hon skulle klara den långa vägen till skolan. Jag tog bild av morfar och Divya.

   På kvällen skrev jag en förfrågan på face book om det var någon som ville hjälpa henne. Det dröjde inte lång stund så hade jag svar. Divya fick en härlig fadder från Uppsala. Där jag inte själv klarar att hjälpa finns alltid någon annan som är med.

   Varför ska jag få all glädje och välsignelse?

Tack att Du är med i vårt arbete!

Kram

BirGitta

 

                                                                                      Stockholm den 8 mars 2015

Suseela                                                  

    Vi möttes på lördagskvällen av buller å bång. Byns orkester, trumma, klarinett saxofon och trumpet var på plats. Ett väsen utan like. Inte precis min favoritmusik men lokalfolket älskar detta. Vi tågade på led gatan upp till barnhemmet. Lite svårt att gå då blombladen yrde runt ögonen.

    Så roligt att träffa våra barn. Fest med Cola å tårta. Alla barnen fick som gåva var sin låda med godis och en lunch-box i plast. I Indien tar man nämligen med sig sin egen lunch till skolan.

           

                             

    Söndagens morgongudstjänst firade vi i den Lutherska kyrkan. Vår barnhems- föreståndare Sudashans svåger, Ravi Kumar, är präst i församlingen. Ca 300 personer var samlade. Vi kom sent och var trötta. Kunde inte somna kvällen innan. En granne nära barnhemmet har startat sin egen församling, ännu bara han, frun och två barn. Men vilket väsen. Bön och predikan mellan 21.00 och 22.00. Han har satt upp två högtalare högt på en stolpe och predikade och bad för full hals så att hela byn skulle höra. Redan klockan fem på morgonen var han igång igen.

    Hinduerna runt omkring är helt uppgivna och svarar med lika stark hindu musik. Jag tackade Gud att jag hade mina ljudisolerande hörlurar som stängde ute det mesta. Men, stackars Swante.   

    Det var så intressant att se pastor Ravi Kumars färgsprakande  församling.

    En liten flicka fyllde fyra år. Alla blev bjudna på tårta.

                         

   På eftermiddagen underhöll våra barn med sång och dans.  Den obligatoriska saften och tårtan kom fram. Så också myggen. Vi drog oss tillbaka och barnen tog hand om sina läxor.

                                                    

    Efter frukost på måndag morgon körde vi tillbaka till Hyderabad. En fascinerande väg upp genom bergen. En av världens största vattenreservoarer ligger här. Skyltar varnade för vita tigrar. Jag såg bara massor med apor.   

    Vi var så nöjda men väldigt trötta då vi kom till Hyderabad. 
Vila en dag, sedan flyg och bil till Amalapuram. Om detta får ni läsa nästa vecka.

Kram

BirGitta

                                                                                       Stockholm den 1 mars 2015

Miryalaguda igen    

   Det som varit ett barnhem under många år, kan snart ändras till ungdomshem. Här bor, förutom flera små barn, många tonåringar som studerar på universitet och högskolor.

   Härliga barn och ungdomar mötte oss med sedvanlig blomsterhyllning. Marken blev helt täckt av gula blomblad. Den tacksamhet, kärlek och glädje som de visade oss, går inte att beskriva.

                                                                          

   På Miryalaguda bor förutom många barn också ungdomar som arbetar inne i staden. Detta är deras hem. Dom har inte något annat hem. Vår föreståndarinna Sarajoni är verkligen en härlig mamma till dom alla.                           
  
    Den här gången var det  grabbarnas tur att få en liten gåva. Läderarmband med plattor, på vilka det var kristna symboler som John 3.16 eller en fisk eller ett kors.                                                

 

    Efter lunch blev det underhållning. Dans och sång är ett återkommande inslag. 

Både små och stora vill visa vad de kunde. De är alla såå duktiga.

                                    
    Medan festen fortsatte med tårta och Coca-Cola plockade vi snabbt våra saker i bilen och körde mot Suseela. Mer om detta nästa vecka.

Kram

BirGitta

 

                                                                                      Söndag den 22 februari 2015

Kiran och Shaba

    Så var dagen inne som Kiran och Shaba väntat så på. Redan i augusti förra året, bad de oss bestämma bröllopsdagen för de visste att vi skulle komma i februari. Kiran har vuxit upp på Bijinapalli barnhem så det var ett måste för oss att vara med.

    Bröllopsplatsen var så vacker. Kirans äldre bror hade förvandlat gården framför sitt hus till en "kyrksal". Taket blev ett bra skydd mot den starka solen och var gjort av kvistar och palmblad.

   Men oj så varmt det var! En dieseldriven generator vrålade bakom estraden. Inte bara generatorn väsnades. Högtalarna var på högsta volym som alltid i Indien. Jag frågade Kiran om det var ett love-äktenskap .- Nej föräldrarna har bestämt, sa han.

    Det blev en evigt lång ceremoni. Bland bröllopsgästerna fanns flera av våra tidigare Bijanapalli barn. En av dem var Hussein med sin lilla dotter Birgitta Pritti. Mamma, Jayamma studerar på universitetet så hon kunde inte vara med. Vi var även på deras bröllop för ett par år sedan.

   Nu börjar Kirans och Shabas gemensamma liv. De har fina förutsättningar att få det bra. Kiran är apotekare och Shaba är sjuksköterska.  Efter vigseln blev det ett våldsamt fotograferande. Vi drog iväg så fort vi bara kunde. Fotograferna var mer intresserade av oss än av brudparet.  

Kram

BirGitta

 

                                                                Amalapuram söndagen den 15 februari 2015

Bhongir

    Tisdagen den 4 februari besökte vi Bhongir, som ligger ett par timmars bilresa från Hyderabad. Här kändes det tungt. Ingenting blir sej likt sedan Rosalyn för två år sedan, då 18, försvann under mycket märkliga omständigheter.

Här är jag tillsammans med Rosalyn 2011

   Det måste finnas någon som vet, men polis och myndigheter står frågande. Folk i och runt Bhongir är rädda. Vågar inte längre sända sina barn till hemmet, även om behoven finns.

Det är nu bara 20 pojkar och 5 flickor på Bhongir barnhem. "Våra" barn är vuxna och spridda på universitet och högskolor. Några arbetar och ett par är gifta. Flera härliga ungdomar kom för att träffa oss. Vi bytte email adresser och de tog massor av kort på sig själva som små, ur min "Bhongir -bok".

Manoj går det bra för. Han läser datateknik.

Härlig dag, trots allt.

Kram

BirGitta

 

                                                                                Amalapuram den 10 februari 2015

Kurnool

    Klockan ringde 05,30 idag. Dags att göra mig i ordning för att lämna Hydearabad och flyga till Rajahmundry. Där hämtades vi med bil för vidare färd till Amalapuram. Här blir vi en vecka. Förlåt att jag är sen med mitt veckobrev men jaghar inte haft tillgång till Internet på några dagar.

    Veckan som gått har varit intensiv och innehållsrik. Det blir många "hälningar" för att berätta allt som hänt. Måndagen började med ett besök på barnhemmet i Kurnool som ligger 4 timmars bilresa från Hyderabad. Här har MMP byggt upp nästan allt från grunden, sovsalar, toaletter och duschar, skolbyggnader och ett hus till föreståndaren.

    Jag hade bett om att få träffa ungdomar som vuxit upp här och lämnat hemmet. Till min stora glädje hade mer än 20 kunnat komma.

    Efter sång och dans av alla barnhemsbarnen samlade jag de besökande 23 ungdomarna. Vi satt i en stor ring och alla fick berätta vad de nu sysslade med. Där fanns byggnadsarbetare, rörmokare, ingenjörer, lärare och sjuksköterskor. Det var verkligen gripande att höra hur väl alla lyckats i livet. Några var gifta och hade egna barn.

    Då vi skulle skiljas åt kom den ena efter den andra och uttryckte sin tacksamhet för den hjälp de fått. Jag ska sent glömma deras bruna tårfyllda ögon.

    Tack alla faddrar som troget hjälpt oss att hjälpa. Önskar att ni alla hade fått vara med denna dag.

Kram

BirGitta

Hyderabad måndag den 2 februari

Framme

   Tidigt lördag morgon lämnade vi Stockholm i snöoväder. Idag har jag badat i polen och solat en stund. Ca 30 grader varmare här än hemma.

   Har också varit på en shoppingtur för att komplettera några presenter till barnen här.
Lärde mig en läxa, några år tillbaka, då jag köpte saltlakrits och tog med från Sverige.
Barnen grinade illa och det mesta spottades ut. Här är det sötare än sött som gäller.

   I morgon klockan 8.00 reser vi till barnhemmet i Kurnool. Här har MMP varit med från begynnelsen. Vi har byggt pojkarnas hus, flickornas hus, toaletter och duschar, bostäder för personalen samt flera skolbyggnader. Ska bli trevligt att träffa föreståndaren Williams och hans fru och förstås alla barnen. Det var ett tag sedan vi var där.

   På tisdag besöker vi Bhongir, på fredag är det bröllop i Bijinapalli. Vi är inbjudna då en av våra pojkar gifter sig. På lördag reser vi till Miryalaguda och på söndag är vi i Suseela.

Vi försöker att inte stressa. Vi fann en kopia av Gandhi på Mumbai flygplats. Ingen stress här inte.

Vi hörs igen på söndag.


Kram

BirGitta

 

Stockholm den 25 januari 2015

Nästa Indien

   Dagarna går så fort, men samtidigt långsamt. Kanske detta kallas resfeber.

   Fick i veckan en låda med 15 kg mjukdjur från en fantastisk vän i Norge. Vet att en annan låda på väg med ytterligare 5 kg leksaker. Många faddrar har sänt små presenter till sina barn. Det är jättemycke' att hålla ordning på. Men såå roligt!

   Nästa söndag är vi i Hyderabad. Där är det 30 grader varmt nu. Gick en promenad idag med min hund Prins. Nollgradigt och en underbar kram-snö. Kunde inte motstå.    Jag var bara tvungen att bygga en snögubbe!

   Jag tycker att den blev jättefin. Jag har skrivit ut bilden på fotopapper. Snögubben skall   få följa med till värmen i Indien. Jag tror att barnen kommer att tycka om den.

   Vi hörs från Indien.
   Kram

   BirGitta

 

Söndagen den 18 januari 2015

Snödroppen

   Det gamla ordspråket säger; "En fluga gör ingen sommar".
Kanske stämmer också; "En snödroppe gör ingen vår"? Men, o så skönt att se hur de små blommorna kämpar sej upp ur den kalla, svarta jorden. Dom ser ut att säga;

   - vi ger inte upp! Förstår inte att knopparna kan vara så vita och rena efter all smuts de vuxit sig igenom.

   Naturen bjuder på så många mirakel.

snowdrops

   Min syster Rut berättar för mig varje morgon hur många minuter ljusare dagen blivit. Det hjälper. Mörkret känns då mindre svart.

   Det heter ju också; "Det är alltid mörkast just innan det ljusnar".

   Det blev flera ordspråk denna vecka. Jag tycker att dom är bra att ta till då de egna orden tryter.

Kram

BirGitta